Hampus Eckerman om mänskliga rättigheter

Mänskliga Rättigheter kräver ansvar från alla

Dagligen i tidningarna läser vi om kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Kränkningarna tycks alltid ske av ondsinta regimer långt ifrån oss, ofta av bruna, gula och fula människor som vi gärna skulle vilja bomba oljan ur. De mänskliga rättigheterna tycks så goda och självklara att alla bara borde älska dem och följa dem. Hur kan någon utan de ondaste av typer vilja bryta mot dem?
Vad man ofta glömmer är hur kontroversiella de mänskliga rättigheterna är.
De är inte några harmlösa lagar utan beskriver till stor del hur ekonomin och samhället ska byggas. Denna sida hör vi mycket lite om eftersom även de västliga länderna undantagslöst bryter mot en rejäl bunt av rättigheterna Låt mig ge ett exempel: I Arikel 23, om arbetsrätten står det inte bara om människans rätt till att få välja fritt arbete själv. Det står också mycket uttryckligt att alla har rätt till ”rättivsa och förmånliga arbetsförhållanden” och, det nästan viktigaste, ”rätt till skydd mot arbetslöshet”.
Lagstiftning som LAS och annat, hur den än formuleras, är alltså en av grunderna till de mänskliga rättigheterna. Att förändra dessa lagar gör att de mänskliga rättigheterna i sig riskerar att kränkas. Hur ofta hör vi lagarna beskrivas så? I USA kan en människa få sparken och få gå på dagen.
Ett solklart brott mot de mänskliga rättigheterna. Eller vad sägs om artikel 23:s fortsättning?
”Alla, utan någon diskriminering, har rätt till lika betalt för lika arbete”.
När vi läser i tidningarna om hur män får mer betalt än kvinnor är det alltså inte bara ett misstag eller ett olyckligt snedsteg. Det handlar faktiskt om ett direkt brott mot de mänskliga rättigheterna såsom de formulerats i FN, alla staters organ. Individuell lönesättning blir här riktigt kontroversiell. Och om detta inte vore kontroversielt nog så finns det fler rättigheter som slänger in grus i det politiska maskineriet.
Enligt artikel 21 så har ”alla rätt att få lika tillgång till den offentliga servicen i sitt land”.
Att offentligt finansierad vård ha separata köer som går att betala sig förbi är också ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Det hör vi inte mycket om. Och hur är det med bidragssamhället, det där otäcka vi hör så mycket om? Från artikel 22: ”Alla, som medlemmar i samhället, har rätt till socialförsäkring och rätten till en realisering [...] av hans ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som är ofrånklomliga för hans värdighet och den fria utvecklingen av hans personlighet.” Artikel 23 menar att bidrag också kan gälla de som arbetar: ”Alla som arbetar har rätt till en rättvis och förmånlig ersättning för att ge sig själv och sin familj en existens värdig en mänsklig värdighet och, förstärkt om nödvändigt, med andra medel som socialt skydd.” Vilken nivå ska då bidrag eller stöd ligga på?
Artikel 25 ger svar: ”Alla har rätt till en levnadsstandard adekvat för sig själv och sin familj, inkluderande mat, kläder, husrum, vård och nödvändiga sociala tjänster och rätten till säkerhet vid händelsen av arbetslöshet, sjukdom, handikapp, förlust av make/maka, gammal ålder eller annan saknad av inkomst beroende på förhållanden utom kontroll”.

Facklig organisering, ofta nedtryckt i Kina, USA, Latin-Amerika och många andra länder, är en del av de mänskliga rättigheterna. Artikel 23 säger: ”Alla har rätten att grunda och bli medlemmar i fackliga föreningar för att skydda sina egna rättigheter”.
Det allra viktigaste med de mänskliga rättigheterna är dock det individuella ansvaret. Enligt liberalismens modell kan man inte förlita sig på att stater alltid ska följa de mänskliga rättigheterna. Det ligger därför upp på både individ och varje del av samhället att: ”Ständigt hålla deklarationen i minnet, sträva efter att lära ut och utbilda sig i att främja respekt för dessa rättigheter och friheter med hjälp av progressiva medel, nationella och internationella, att säkra deras universiella och effektikva erkännande och åtlydnad, både bland folket i medlemsstaterna själva och bland folken i territorierna under deras kontroll.”

Det här inne bär alltså att alla, säger alla, är direkt förpliktigade att informera sig själva och andra om rätten till facklig organisering, socialskydd och arbete. Det finns också ett internationellt ansvar. Varje människa är direkt förpliktigad att se till att lagarna gäller internationellt, att internationella företag bryr sig om de fackliga reglerna, att ockupationsmakter ser till att alla på de territorier de kontrollerar har mat, kläder, husrum och vård. Alla måste enligt deklarationen se till att varje människa i alla nationer har rätt till en mänsklig värdighet och att kunna utvecklas som person.
De mänskliga rättigheterna är inte harmlösa. Snarare tvärtom.

Gästskribent: Hampus Eckerman
Andra bloggar om: Mänskliga Rättigheter, Sverige, USA, Arbetsmiljö, Globalisering, Fattigdom, Krig, Regim, Diktatur, Demokratin, Politik