Gösta Hultén till FFF: Jag har träffat terroristlagens första offer

Författare & journalist Gösta Hultén var ordförande i Guantanamogruppen som arbetade för Mehdi Ghezalis frigivande och han har skrivit boken ”Fånge på Guantanamo.”

Han har nu som första journalist träffat Ali Berzengi, som 2005 dömdes till sex års fängelse för att ha samlat in pengar till en motståndsgrupp i Irak. Men han dömdes utan tillräckliga bevis, menar Gösta Hultén.

Han är den omstridda terroristlagens första offer. Inlägget bygger på ett föredrag på Södra teatern den 8/11 vid seminariet ”Jakt på terrorister – eller jakt på muslimer?”

Justitiemord är ett starkt ord…

Hela världen fördömer Guantanamo, men lägret är kvar och tortyren av fångarna drar ut år efter år. Men hur har egentligen vårt eget rättsystem klarat ”kriget mot terrorismen”? 2003 drev Thomas Bodström igenom en terroristlag som långt ifrån lever upp till det vi brukar kalla rättssäkerhet och likhet inför lagen. 2005 dömdes två muslimer till långa fängelsestraff enligt den lagen.
Den 20 augusti fick jag ett telefonsamtal från en kvinna som undrade om jag var den ”Gösta” som hjälpt Mehdi Ghezali att släppas från Guantanamo.
Hennes man var Ali Berzengi, en imam med rötter i Kurdistan, som år 2005 dömdes till sex års fängelse för ”förberedelse till terroristbrott”. Den 18/8 2007 hade han avtjänat sitt straff och skulle friges – för att utvisas på livstid. Men han hade inte frigivits, utan tagits i ”förvar” och satt kvar på fångvårdsanstalten Hall utanför Södertälje, där han avtjänat en stor del av sin strafftid.
Nu hungerstrejkade han i protest och hans fru ville att jag skulle träffa honom.
Min minnesbild av fallet var medias. Det jag kom ihåg av terroristmålet var att åklagaren sagt i SVT att det handlade om en person som hade många liv på sitt samvete, även kvinnors och barns. Jag minns också att det skulle ha handlat om pengar till ett specifikt terrordåd i Kurdistan, med många civila dödsoffer och att jag hade tänkt:
”Det här handlar ju om terror mot oskyldiga civila och det kan ju aldrig försvaras.”

Trots att jag visste att fallet var den första stora processen där någon åtalats och dömt enligt den nya terroristlagstiftning från 2003, så engagerades jag inte av fallet.
Men efter telefonsamtalet beslöt jag ändå att beställa en utskrift av Svea Hovrättsdom.

Eftersom jag har nära gångavstånd till Riddarholmen och Svea Hovrätt, tog jag en promenad och hämtade domen.
Jag läste igenom den och läsningen gjorde mig chockerad. Där stod att bevis saknades för att Ali Berzengi var skyldig till att ha finansierat attentatet som han beskyllts för i TV. Där stod att den person som i tingsrätten ansetts vara mottagare av insamlade pengar från Sverige och som sades tillhöra ett terroristnätverk, var okänd för rätten. Inte ens rätten hade fått ta del av de avlyssningar i Irak som CIA/FBI hade presenterat och som rätten uppenbarligen litade på och som den fällande domen bygger på.
Men efter alla lögner om Guantanamo borde ingen lita på CIA i terroristjakten, inte heller en svensk domstol eller åklagare.
På de 15 första sidorna i domen målas en tämligen ensidig bild av ett världsomspännande, samordnat islamistiskt terroristnätverk som sträcker sig från Muslimska brödraskapet i Egypten till alla motståndsgrupper i Irak. Om USAs krig i Irak sägs inte ett kritiskt ord. Det enda ”terrordåd” som nämns i Hovrättens dom är en nedskjutning av en amerikansk stridshelikopter. Men för detta är de två dock inte misstänkta.
Det som förvånar och chockar mig är att tingsrätten och hovrätten, trots att beviskedjan saknar flera avgörande länkar, ändå hade fällt Ali Berzengi och ytterligare en muslim från Kurdistan och därtill till så uppseendeväckande långa fängelsestraff på 6 respektive 5,5 års fängelse och livstids utvisning från Sverige.

För Ali Berzengi , som har fru och två små barn i Sverige, framstår just det straffet naturligtvis som speciellt drakoniskt. Det som är än mer klandervärt är att media som SVT, DN och Sydsvenskan målar ut de dömda som samvetslösa terrorister, innan de har tagit del av något annat material än åklagarens påståenden.
Kritiken mot rättsövergrepp i terroristjaktens spår har vuxit efter terroriststämplingen av tre somalier 2001 och Sveriges medverkan i den brutala och olagliga avvisningen av två egyptier den 18 december 2001. Då var svensk säkerhetspolis dock bara villiga medhjälpare till amerikanska agenter.
Fallet med de fyra som greps av nationella insatsstyrkan i en raid den 19 april 2004 och de två som först 20 månader senare dömdes till långa fängelsestraff för ”finansiering av terrorism” är inte bara den största terroristprocessen i Sverige hittills. Domarna är de första enligt den nya terroristlagen och veterligen de enda i EU där någon dömts för att ha finansierat terrorism. Förberedelsebrott brukar aldrig ge mer än 2 års fängelse. I det här fallet utdömdes det tredubbla.

Så sent som i oktober frikändes fyra muslimer av en domstol i USA efter att ha skickat pengar till Hamas, som enligt åklagaren skulle ha gått till terrordåd i Israel. Att pengarna använts till terrordåd ansåg domstolen dock inte tillräckligt bevisat.
Efter en lång skriftväxling och många telefonsamtal till Hall fick jag till slut medgivande att besöka och intervjua Ali Berzengi och kunde ta del av ett förundersökningsmaterial på över 5000 sidor.
Justitiemord är ett starkt uttryck, som lyckligtvis sällan behöver användas i Sverige.
Men det är omöjligt att inte bli illa berörd av politiska fördomar som styrt den första stora rättegången enligt den nya terroristlagen, en lag som advokatsamfundet ansåg inte lever upp till rättssamhällets krav. Uppsåt krävs t ex inte för att dömas.

Efter att ha läst tusentala sidor förundersökningsmaterial inser jag att de som nu borde ställas till svars är Säpo, åklagaren och de domare som glömde grundsatsen att fria en åtalad om inte skulden är ställd utom allt rimligt tvivel och som lät sig dras in i ett spel som har drag av häxprocess mot muslimer. Men ytterst ligger ansvaret på de politiker som drev igenom lagen om terroristbrott 2003 – en lag som passar en polisstat, men är främmande för vårt svenska rättsystem.

Gästskribent: Gösta Hultén

Andra bloggar om: Gösta Hultén, Mehdi Ghezali, Guantanamo, Terror, Terrorism, Krig mot terror, Krig, USA, Rättsystem, Sverige, Mänskliga Rättigheter, Muslimer, Islam

Gästskribent: Gösta Hultén till Forum För Frihet

Sverige måste verka för fred i Afghanistan – inte för fortsatt krig

Afghanistan har varit i krig i nära 30 år. USAs invasion går på sitt 6:e år. Sovjets invasion under 1980-talet var början till Afghanistans misär. Den varade ett par år längre.

Det som skulle bli en blixtaktion för att fånga Usama bin Ladin, har i praktiken blivit en fullskalig ockupation med 50 000 utländska soldater. Antalet civila offer är nu långt högre än i attacken i New York den 11 september 2001.

Under 2006 var de civila förlusterna rekordstora. Afghanska byar utsätts fortfarande dagligen för NATO-alliansens flygbombningar. Antalet civila internflyktingar här närmar sig enligt hjälparbetare på plats ca 200 000. Ca 5 miljoner afghaner är på flykt i Pakistan och Iran – lika många som under Sovjetockupationes mörkaste år.

T o m den USA-installerade president Karzai har fördömt NATOs flygbombningar (det visar väl om något vem som har den yttersta makten i Afghanistan.)

Men den svenska regeringen, som gjort Sverige till stridskamrater med flygbombarna, har inte protesterat – trots att flygbombningar mot civila är ett krigsbrott och trots att övergreppen givetvis ökar hotet mot de svenska trupperna på plats.

ISAF ska skydda civila, sägs det. Men ISAF står under NATOs befäl.

Och det är inte mot flygangreppen ISAF skyddar civila. Istället dras ISAF alltmer in i det s k ”krig mot terrorismen” som bl a vicepresident Dick Cheyney säger måste fortsätta i många år. Amerikanska politiker av olika kulör är överens om att Afghanistan är huvudscenen för detta krig.

En del politiker och media vill göra de växande protesterna mot Sveriges inblandning i USAs krig i Afghanistan till en fråga om att vara för eller emot talibanerna. De som kritiserar amerikanernas framfart nu, anklagas för att vilja återinföra talibanernas skräckvälde. Det är en ohederlig argumentering.

Under 1980-talet satt jag i Svenska Afghanistankommittens styrelse och AU. Då beskylldes vi ofta för att vara ”antisovjetiska” och att gå i USAs ledband. Att vi nu istället styrs av ”reflexmässig antiamerikanism” är en konstig diagnos.

Det är inte USA eller NATO eller vi som ska välja regim åt afghanerna –det är faktiskt bara afghanerna själva som har rätt till det.

”Skjut först – fråga sen”

USAs krig i Afghanistan har alltmer fått former som för afghanerna måste påminna om de sovjetiska ockupationstruppernas framfart. Därför ökar det väpnade motståndet och de civila offren. När ISAF-insatsen i februari i år gick in under befäl av en amerikansk NATO-general, som tidigare lett USAs Operation Enduring Freedom, riskerar givetvis den svenska truppen nu än mer att ses som en hjälptrupp åt USA.

I Göteborgs-Posten den 10/2 beskrev ett svenskt kompanibefäl vid P4 i Skövde hur han lär de svenska pojkar som ska skickas till Afghanistan att ”skjuta först och fråga sen.” Det är i linje med de ”rules of engagement” som NATO utfärdat. De betyder i klarspråk att Sverige är i krig.

Sveriges truppnärvaro i Afghanistan betyder att vi deltar i ett simpelt kolonialkrig och att vi gör talet om mänskliga rättigheter till hyckleri. Ingen av de krigsherrar som har den reella makten i Afghanistan är värda att dö för. Inte heller de guvernörer som de svenska ISAF-trupperna dödar afghaner åt.

Dan K Mc Neil, som nu för kommandot över ISAF, är en huvudleverantör av afghaner till tortyr i Guantánamolägret och han var chef på Bagrambasen när oskyldiga afghanska civila torterades till döds där.

NATOs samordnare för de allierade i Europa var tidigare högste chef för Southern Command och därmed för Guantanamolägret.

Om mänskliga rättigheter är Sveriges främsta utrikespolitiska mål, ska vi inte bli vapenbröder med de värsta skurkarna. Afghanistan behöver inte fler utländska soldater. Afghanistan behöver fred. Därför måste fredsvänner i alla partier säga nej till utvidgad svensk trupp.

Svenska media som SR och SVT beskriver talibanerna och andra motståndsgrupper som Afghanistans framtidsproblem. När Coca Colas fabrik i Kabul förra året invigdes av President Karzai talade han om dess bestydelse för Afghanistans framtida ekonomiska utveckling. Men hittills har alla försök att tvinga på afghanerna Sovjetkommunism eller västerländsk marknadsliberalism misslyckats.

Det är först och främst utländska militära interventioner och imperieplaner, igår Sovjet, idag USA, som fortsätter skapa hat, fattigdom och kaos Afghanistan. Jag tror inte på fortsatt krig som en lösning på Afghanistans problem.

Gösta Hultén

Relaterade artiklar: Göteborgs Posten 070530, Aftonbladet 070226, Aftonbladet 050607

Bok: Fånge på Guantanamo av Gösta Hultén

Andra bloggar om: Gösta Hultén, Afghanistan, USA, Sverige, Utrikespolitik, Talibaner

Bild från Strategypage