Jag ska aldrig glömma bort…

Under halvmånens sken, i famnen av Al Aqsas brutna armar,
svär jag med alla tårar som någonsin har hunnit glida nedför mitt
ansikte, att jag aldrig skall glömma bort…

Med öknens vindar i mitt hår, inför floden av blod som rinner genom
Bagdads trottoarer, står jag stilla, för att ge löfte större än himlen,
att jag aldrig ska glömma bort…

Med ett ögonblick smeker jag de stora och stolta afghanska bergen med
smärtsamma sår i bröstet och jag lovar att jag aldrig ska glömma bort…

I heta själen av Afrikas horn, inför solen som smärtsamt brinner mina
önskningar, kastar jag mig på knäna med händerna mot obegränsad himmel,
för att säga att jag aldrig ska glömma bort…

Inför djupa gravkammare av mitt folk, djupa som sår i jordens inre,
ger jag mitt löfte tyngre än alla stenar på Balkan,
… att jag aldrig skall glömma bort!

Spotta mig i ansiktet på gatan! Sparka mig! Ta ifrån mig min frihet och
mitt liv, för att Du vet att jag ändå kanske någon dag skall förlåta Dig…
… men stolt och envist skall jag aldrig glömma bort!

Vart ska Du ta vägen med all grymhet och arrogans..?
Jag ska alltid finnas i raderna av Din historia och i varje mörkt rum av Ditt samvete!
Även när du som gammal och sjuk börjar ta farväl av den här världen,
kommer jag att finnas någonstans likt en skugga på väggen av Din
ensamhet och tala om för Dig
… att jag aldrig skall glömma bort.

Ida Dzanovic

Läs även andra bloggares åsikter om Al Aqsa, Irak, Bagdad, Irakkriget, Afghanistan, Palestina, Somalia, Bosnien, Krig, Ockupation, Kolonialism, Islam, Muslimer, Mänskliga Rättigheter, Islamhat, Islamofobi, Rasism, Diskriminering, Poesi