Myten om den flygande draken

Den afghanske författaren Khaled Hosseinis debutroman ”Flyga Drake” (Wahlström & Widstrand) har rönt stor uppmärksamhet i västvärlden och har legat etta på bästsäljarlistan i USA, Storbritannien, Sverige och flertalet andra länder. Boken skildrar den unge pojken Amirs uppväxt i Kabul innan den kommunistiska revolutionen och Röda Arméns invasion av Afghanistan. Amirs pappa kommer från en välbärgad samhällsklass och de har det gott ställt med hus i den fashionabla stadsdelen Wazir Akbar Khan i Kabul.
Amirs närmsta vann Hassan utgör en central roll i boken och han får representera den lägre samhällsgruppen i staden. Boken skildrar hur två småpojkars trygga vänskap slås i spillror och yttre omständigheter gör att de skiljs ifrån varandra.
De svenska och internationella bokrecensenterna har hyllat Hosseinis bok för att den ger en smärtsam skildring av livet i det krigshärjade Afghanistan. Jag har så här långt inte stött på en enda recension som inte beskriver boken med en rad superlativer.
På det hela taget allting gott. Men, och ett stort MEN, det går att läsa boken på ett annat sätt.
Jag skulle vilja påstå att de flesta som läser boken är ganska omedvetna om Afghanistans etniska, religiösa och kulturella historia. De lägger inte märke till vissa passager i boken som ger en grovt felaktig, generaliserande och på flera håll rasistisk bild av afghaner.
Innan jag börjar med dessa så låt oss göra en kort historisk tillbakablick i den afghanska historien:
Det moderna Afghanistan som monarki grundades 1747 av pashtunerna, den etniska gruppen som är majoritet i landet. Denna monarki skulle komma att bestå till 1973 då Afghanistan blev en republik genom en statskupp. Afghanistan är samtidigt också ett lapptäcke med mängder av olika etniska grupper. De etniska splittringarna har gjort sig påminda inte minst under åren efter Sovjetunionens uttåg. Kabul var totalt intakt när ryssarna tågade ut men inbördes stridigheter om makten mellan olika etniska och religiösa fraktioner resulterade i att Kabul bombades till ruiner. Dessa motsättningar fortsatte under talibanregimens styre och fortsätter än i dag i den av USA stödda regeringen.
Khaled Hosseinis bok lyfter fram hur just hazarafolket (som Hassan tillhör) kommit att behandlas illa av pashtunerna. Enligt Husseini har de praktiskt taget varit Afghanistans paria.
Vidare ger Hosseini en ytterst negativ bild av pashtunerna. Som exempel kan ges följande:

- Amirs (som är pashtun) pappa Baba framställs som en gudsförnekande alkoholist. (s. 24) Detta är ytterst ironiskt då pashtunerna är den folkgruppen som är ökända för sin religiositet.
- Assef, som också är pashtun, framställs som en Hitlerälskande nazist och nationalist som flertalet gånger uttalar sitt förakt för hazarer och andra minoritetsgrupper (s. 45-46). Detta blir lite paradoxalt då Assef pratar persiska (som är det språk hazarer, tajiker och andra minoriteter talar) och inte pashtu, pashtunernas språk.
- De flesta läsare förfasar sig över Assefs våldtäkt på Hassan, men de missar att detta är en symbolik för hur pashtunerna enligt Khaled Hoisseini våldtagit hazarafolket.
- Soldaterna som skriker glåpord åt Hassans mor i början av boken är pashtuner. (s. 14) Här blir det ännu tydligare att Hosseini tar varje tillfälle i akt att smutskasta pashtunerna.
- Amirs fru Soraya är också pashtun och framställs som en stereotyp som vanärat sin familj då hon rymt iväg med en tidigare pojkvän. (s. 162) Hon blir den kvinna som ingen vill gifta sig med.
- Talibanerna framställs som barbarer, och vilken folkgrupp tillhör de? Ja just det; pashtunerna.

Så vem är Khaled Hosseini och varför har han skrivit en storsäljande roman för att smutskasta pashtunerna på detta vis?
Som jag skrev tidigare har de etniska splittringarna i Afghanistan historiska rötter.
Khaled Hosseini själv tillhör minoritetsgruppen tajikerna. Det finns flera tajikiska partier som öppet kampanjar sitt hat mot pashtunerna. Flertalet av dessa partimedlemmar sitter i regeringen idag.
En av dem är talmannen i det afghanska parlamentet, Yunus Qanooni.
Khaled Hosseini har praktiskt taget spenderat hela sitt liv utanför Afghanistan, bland annat i Teheran, Paris och Kalifornien. Han skildring av Afghanistan, dess folk och sociala strukturer är med andra ord inget han hämtat från sin vistelse i landet. Hosseini har aldrig varit i Afghanistan vare sig under den sovjetiska invasionen, talibanregimen eller under USAs invasion av landet.
Boken har också nyligen filmatiserats och går just nu på landets biografer.
Vad få känner till är att filmen bannlysts i Afghanistan.
Orsak? Just att den ger en rasistisk och generaliserande skildring av pashtunerna och i ett så kritiskt och instabilt skeende som idag vill man inte riskera att filmen ger upphov till ytterligare motsättningar mellan de olika folkgrupperna.
Tänk så fel det kan bli när man läser en spännande bok utan att läsa mellan raderna.

Gästskribent: Hamid Zafar
Här kan Du läsa tidigare artikel av Hamid Zafar ”Ska våra politiker fira Israels nationaldag?”

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Talibaner, Kabul, USA, Politik, Krig, Krig Mot Terror, Terror, Terrorism, Bush, George W Bush, Religion, Kultur, Film, Litteratur, Khaled Husseini, Myten om den flygande drake, Mänskliga Rättigheter

Myten om den flygande draken

Den afghanske författaren Khaled Hosseinis debutroman ”Flyga Drake” (Wahlström & Widstrand) har rönt stor uppmärksamhet i västvärlden och har legat etta på bästsäljarlistan i USA, Storbritannien, Sverige och flertalet andra länder. Boken skildrar den unge pojken Amirs uppväxt i Kabul innan den kommunistiska revolutionen och Röda Arméns invasion av Afghanistan. Amirs pappa kommer från en välbärgad samhällsklass och de har det gott ställt med hus i den fashionabla stadsdelen Wazir Akbar Khan i Kabul.
Amirs närmsta vann Hassan utgör en central roll i boken och han får representera den lägre samhällsgruppen i staden. Boken skildrar hur två småpojkars trygga vänskap slås i spillror och yttre omständigheter gör att de skiljs ifrån varandra.
De svenska och internationella bokrecensenterna har hyllat Hosseinis bok för att den ger en smärtsam skildring av livet i det krigshärjade Afghanistan. Jag har så här långt inte stött på en enda recension som inte beskriver boken med en rad superlativer.
På det hela taget allting gott. Men, och ett stort MEN, det går att läsa boken på ett annat sätt.
Jag skulle vilja påstå att de flesta som läser boken är ganska omedvetna om Afghanistans etniska, religiösa och kulturella historia. De lägger inte märke till vissa passager i boken som ger en grovt felaktig, generaliserande och på flera håll rasistisk bild av afghaner.
Innan jag börjar med dessa så låt oss göra en kort historisk tillbakablick i den afghanska historien:
Det moderna Afghanistan som monarki grundades 1747 av pashtunerna, den etniska gruppen som är majoritet i landet. Denna monarki skulle komma att bestå till 1973 då Afghanistan blev en republik genom en statskupp. Afghanistan är samtidigt också ett lapptäcke med mängder av olika etniska grupper. De etniska splittringarna har gjort sig påminda inte minst under åren efter Sovjetunionens uttåg. Kabul var totalt intakt när ryssarna tågade ut men inbördes stridigheter om makten mellan olika etniska och religiösa fraktioner resulterade i att Kabul bombades till ruiner. Dessa motsättningar fortsatte under talibanregimens styre och fortsätter än i dag i den av USA stödda regeringen.
Khaled Hosseinis bok lyfter fram hur just hazarafolket (som Hassan tillhör) kommit att behandlas illa av pashtunerna. Enligt Husseini har de praktiskt taget varit Afghanistans paria.
Vidare ger Hosseini en ytterst negativ bild av pashtunerna. Som exempel kan ges följande:

- Amirs (som är pashtun) pappa Baba framställs som en gudsförnekande alkoholist. (s. 24) Detta är ytterst ironiskt då pashtunerna är den folkgruppen som är ökända för sin religiositet.
- Assef, som också är pashtun, framställs som en Hitlerälskande nazist och nationalist som flertalet gånger uttalar sitt förakt för hazarer och andra minoritetsgrupper (s. 45-46). Detta blir lite paradoxalt då Assef pratar persiska (som är det språk hazarer, tajiker och andra minoriteter talar) och inte pashtu, pashtunernas språk.
- De flesta läsare förfasar sig över Assefs våldtäkt på Hassan, men de missar att detta är en symbolik för hur pashtunerna enligt Khaled Hoisseini våldtagit hazarafolket.
- Soldaterna som skriker glåpord åt Hassans mor i början av boken är pashtuner. (s. 14) Här blir det ännu tydligare att Hosseini tar varje tillfälle i akt att smutskasta pashtunerna.
- Amirs fru Soraya är också pashtun och framställs som en stereotyp som vanärat sin familj då hon rymt iväg med en tidigare pojkvän. (s. 162) Hon blir den kvinna som ingen vill gifta sig med.
- Talibanerna framställs som barbarer, och vilken folkgrupp tillhör de? Ja just det; pashtunerna.

Så vem är Khaled Hosseini och varför har han skrivit en storsäljande roman för att smutskasta pashtunerna på detta vis?
Som jag skrev tidigare har de etniska splittringarna i Afghanistan historiska rötter.
Khaled Hosseini själv tillhör minoritetsgruppen tajikerna. Det finns flera tajikiska partier som öppet kampanjar sitt hat mot pashtunerna. Flertalet av dessa partimedlemmar sitter i regeringen idag.
En av dem är talmannen i det afghanska parlamentet, Yunus Qanooni.
Khaled Hosseini har praktiskt taget spenderat hela sitt liv utanför Afghanistan, bland annat i Teheran, Paris och Kalifornien. Han skildring av Afghanistan, dess folk och sociala strukturer är med andra ord inget han hämtat från sin vistelse i landet. Hosseini har aldrig varit i Afghanistan vare sig under den sovjetiska invasionen, talibanregimen eller under USAs invasion av landet.
Boken har också nyligen filmatiserats och går just nu på landets biografer.
Vad få känner till är att filmen bannlysts i Afghanistan.
Orsak? Just att den ger en rasistisk och generaliserande skildring av pashtunerna och i ett så kritiskt och instabilt skeende som idag vill man inte riskera att filmen ger upphov till ytterligare motsättningar mellan de olika folkgrupperna.
Tänk så fel det kan bli när man läser en spännande bok utan att läsa mellan raderna.

Gästskribent: Hamid Zafar
Här kan Du läsa tidigare artikel av Hamid Zafar ”Ska våra politiker fira Israels nationaldag?”

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Talibaner, Kabul, USA, Politik, Krig, Krig Mot Terror, Terror, Terrorism, Bush, George W Bush, Religion, Kultur, Film, Litteratur, Khaled Husseini, Myten om den flygande drake, Mänskliga Rättigheter