Hälsningar till alla våra läsare & gästskribenter

På slutet av månaden, brukar vi redovisa våra siffror…
Det var ca 2 700 besökare under oktober och nu har vi ca 3 400 under november 2007.
Det handlar om ca 110 upp till 170 besökare per dag!
Forum För Frihet existerar under ca 4,5 månader och vi har totalt 22 313 ”page views”, och sammanlagt över 10 000 läsare (!)
PS! Klicka gärna på bilden om du vill få den större! )
MVH / Forum För Frihet

Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av!

Meningen ovan är det möjligt att höra i Stockholms tunnelbana hur många gånger som helst, störande och högljudd, ibland mitt i öra, vilken får mig ibland att gå upp i taket av irritation!
I München på tåget finns det skriftlig info om stationer där tåget kommer in. Dörrarna öppnas och stängs fort, och folk går in och ut väldigt snabbt, med rytm av det typiska storstads liv.
Tempo i New York är också med rytm:

”I like to move`it move`it!” Och jag trivdes ett tag just med stadens tempo.

Stockhloms tunnelbana är liksom promenadplattformen för många. Så känns det ibland.
Trivs man verkligen med långsamma promenader ca 300 meter under jorden..?!
Även ungdomar går liksom pensionärer, utan känsla att flytta på sig med omtanke för dom som är bråttom. Dörrarna på tåget öppnas … och sen … stängs, liksom med en ceremoni som tar bara värdefull tid.
Alltså, i Stockholm, där har vi ca 2 miljoner invånare, måste vi ha automatiska högljuddinstallationer med tanter som ska påminna oss ständigt om avståndet mellan vagn och plattform… när man åt he**te stiger av!
En gång minns jag att några turister var chockade när dom hörde den här meningen. Dom trodde att någonting väldigt allvarligt har hänt! Hade jag sagt bara ”BOMB!” skulle dom hoppa genom fönstret.
Visst, har vi funktionshindrade, synskadade eller handikappade, men alla dom människor har med sig personligt assistent eller hund som är dresserad att vara deras gajd, speciellt när dom åker med tunnelbana!
Och varför behöver vi ha tanten som skriker jämt ovan…?!
För att förklara oss alla liksom dumma i huvudet och inkompetenta att ta hand om oss själva..?!
Eller har man målet att visa den typiska stilen vi kör överallt: ”Någon annan ska ta hand om oss!” …?!

Bild ovan: Nordkontakt

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Stockholm, Tunnelbana, SJ, Tågtrafik, Modernism, Resor, Norden,

Hälsningar till alla våra läsare & gästskribenter

På slutet av månaden, brukar vi redovisa våra siffror…
Det var ca 2 700 besökare under oktober och nu har vi ca 3 400 under november 2007.
Det handlar om ca 110 upp till 170 besökare per dag!
Forum För Frihet existerar under ca 4,5 månader och vi har totalt 22 313 ”page views”, och sammanlagt över 10 000 läsare (!)
PS! Klicka gärna på bilden om du vill få den större! )
MVH / Forum För Frihet

Därför är FRED i Mellanöstern möjlig

Under många heta diskussioner i bloggvärlden kunde jag läsa kommentarer där människor skrev om att de vill tala om fred, men nu, när mötet i Annapolis handlar om detta slocknade nästan all deras lust för ”fredsdiskussioner”.
Stor brist på hopp, hos israeliska och palestinska vänner känns överallt.
Dom få som tror och hoppas på fred, kallas som naiva.

Kalla mig gärna naiv också, men jag verkligen tror att denna gång är det på riktigt!
På TV fick vi se Bush, Olmert och Abbas, nästan som på gruppterapi i Annapolis, där dessa tre loosers kämpar för att stärka sitt självförtroende. Och flera saker har dem gemensamt:
Alla tre är maktgalna gubbar, alla tre saknar förtroende från sitt eget folk och alla tre är desperata över att rädda sina dåliga rykten genom att visa samt vidta positiva och synliga åtgärder för en framtida fred i Mellanöstern. Och det är ett bra tecken!
Bush står inför uppdraget att i sista minuten bevisa om att han är fredligt sinnad, Abbas måste bevisa att han inte är förödaren och Olmert måste sopa en lång kedja av sina skandalösa historier under mattan.
Perfekt! Tre tunga fall med kraftiga problem behöver akut hjälp av varandra!
Jag förstår att israeler och palestinier för länge sedan har blivit immuna mot deras lögner så därför vågar man inte ens tro och hoppas på fred, men glöm inte:
Politiker brukar ge bästa resultat när deras maktpositioner är i kraftig fara.
Tidigare, var det folket som betalade notan, men nu, när dem själva är i schack-matt position, kommer dem säkert att göra sitt yttersta för någonting som vi vanliga människor inte längre vågar tro på: FRED i Mellanöstern!
Glada nyheter: Idag fick jag SMS från Anna Wester! Hon är i Israel och där träffade hon Anna Veeder svensk/israelisk skribent. Båda tjäjer är riktiga stjärnor i bloggvärlden och deras möte kallar jag som Annapolis! )

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Mellanöstern, Ockupation, Mänskliga Rättigheter, Demokratin, Annapolis, USA

Därför är FRED i Mellanöstern möjlig

Under många heta diskussioner i bloggvärlden kunde jag läsa kommentarer där människor skrev om att de vill tala om fred, men nu, när mötet i Annapolis handlar om detta slocknade nästan all deras lust för ”fredsdiskussioner”.
Stor brist på hopp, hos israeliska och palestinska vänner känns överallt.
Dom få som tror och hoppas på fred, kallas som naiva.

Kalla mig gärna naiv också, men jag verkligen tror att denna gång är det på riktigt!
På TV fick vi se Bush, Olmert och Abbas, nästan som på gruppterapi i Annapolis, där dessa tre loosers kämpar för att stärka sitt självförtroende. Och flera saker har dem gemensamt:
Alla tre är maktgalna gubbar, alla tre saknar förtroende från sitt eget folk och alla tre är desperata över att rädda sina dåliga rykten genom att visa samt vidta positiva och synliga åtgärder för en framtida fred i Mellanöstern. Och det är ett bra tecken!
Bush står inför uppdraget att i sista minuten bevisa om att han är fredligt sinnad, Abbas måste bevisa att han inte är förödaren och Olmert måste sopa en lång kedja av sina skandalösa historier under mattan.
Perfekt! Tre tunga fall med kraftiga problem behöver akut hjälp av varandra!
Jag förstår att israeler och palestinier för länge sedan har blivit immuna mot deras lögner så därför vågar man inte ens tro och hoppas på fred, men glöm inte:
Politiker brukar ge bästa resultat när deras maktpositioner är i kraftig fara.
Tidigare, var det folket som betalade notan, men nu, när dem själva är i schack-matt position, kommer dem säkert att göra sitt yttersta för någonting som vi vanliga människor inte längre vågar tro på: FRED i Mellanöstern!
Glada nyheter: Idag fick jag SMS från Anna Wester! Hon är i Israel och där träffade hon Anna Veeder svensk/israelisk skribent. Båda tjäjer är riktiga stjärnor i bloggvärlden och deras möte kallar jag som Annapolis! )

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Mellanöstern, Ockupation, Mänskliga Rättigheter, Demokratin, Annapolis, USA

Shalom Aleichem

Idag träffade Ehud Olmert och Mahmoud Abbas varandra för att tala fred. Få håller andan när det gäller resultatet av detta möte (framförallt då man inte inkluderat Hamas, vilket inte kommer leda till långsiktig fred, oavsett vad man tycker om dom) , men hoppas kan man ju alltid.

Jag lämnar Er med en klassisk sång i den Judiska traditionen, Shalom Aleichem (som betyder likt Arabiskans Salam Aleikum, fred vare med er). Brasilianska Judinnan Fortuna sjunger denna sång, som vanligtvis inleder sabbaten, med sefardiska influenser och för henne handlar sången om tiden efter Morerna och Judarna blivit utslängda från Spanien och levde i samförstånd.

Shalom Aleichem Text:

Shalom aleichem malachey hasharet —- Welcome in peace to you, angels of service,

Malachey elyon —- exalted angels who are sent by

Mimelech mal’chey ham’lachim —- The King of all Kings,

HaKadosh Baruch Hu —- The Holy One, Blessed Be He.

*Texten i bilden är hebreiska, Shalom, och betyder Fred. Målad av Adam Rhine.

Shalom Aleichem

Idag träffade Ehud Olmert och Mahmoud Abbas varandra för att tala fred. Få håller andan när det gäller resultatet av detta möte (framförallt då man inte inkluderat Hamas, vilket inte kommer leda till långsiktig fred, oavsett vad man tycker om dom) , men hoppas kan man ju alltid.

Jag lämnar Er med en klassisk sång i den Judiska traditionen, Shalom Aleichem (som betyder likt Arabiskans Salam Aleikum, fred vare med er). Brasilianska Judinnan Fortuna sjunger denna sång, som vanligtvis inleder sabbaten, med sefardiska influenser och för henne handlar sången om tiden efter Morerna och Judarna blivit utslängda från Spanien och levde i samförstånd.

Shalom Aleichem Text:

Shalom aleichem malachey hasharet —- Welcome in peace to you, angels of service,

Malachey elyon —- exalted angels who are sent by

Mimelech mal’chey ham’lachim —- The King of all Kings,

HaKadosh Baruch Hu —- The Holy One, Blessed Be He.

*Texten i bilden är hebreiska, Shalom, och betyder Fred. Målad av Adam Rhine.

Egon Berglund: Evangeliet bjuder oss att tala – del 3 av 3

Jag är ingen teolog, men har likväl varit söndagsskollärare i 20 år.
I de texter som jag har hämtat min undervisning möter jag den Jesus som alltid såg till människornas behov och till deras lidande.
För mig kändes det kärlekslöst om man avstår att stödja sina kristna bröder och systrar på grund av en eskatologisk bibelsyn. Mitt samvete säger mig att en teologi och bibeltolkning som stöder ett övergrepp på mina medmänniskor bara är fel.

Även sommaren 2007 sedan Sten-Gunnar Hedin utsetts till föreståndare för Pingst FFS i Sverige, kritiserade han biståndsorganisationen Diakonia för deras informationskampanj ”Var går gränsen” om Israel/Palestina, för ”störande ensidighet i dessa mycket känsliga och svåra frågor”. Så blir en skenbart opolitisk hållning starkt politisk. Jag tycker det var skamligt att kritisera de som försöker lindra nöden i Palestina.

Att hjälpa den svage och skyddslöse är den kristna kyrkans plikt. I början i min artikel berättade jag om Martin Luther bibelsyn. Eftervärldens dom blev hård över hans sätt att tolka Bibeln.

Sista söndagen på kyrkoåret kallar vi domsöndagen, i år 25 november. Då läser vi bland annat texten från Matteus evangelium 25:32-44 , Jesu ord är hårda och närgångna:

”…Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.
Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?
Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv…”

Under advents och jultiden tänder min familj en stjärna i vårt köksfönster.
För oss är det stjärnan från Betlehem. Det var där han föddes vår frälsare Jesus, det fanns inte plats för honom inne i staden Betlehems härberge, han fick födas ute i ett stall.
Den heliga berättelsens fortsättning visar oss att han blev också ett flyktingbarn.
Betlehem är inte bara en stad för länge sen.
Den finns fortfarande, men allt fler kristna palestinier lämnar nu Betlehem.
Från att ha varit en självklar del av Betlehems identitet, riskerar dess kristna befolkning att bli något som tillhör historien. Huvudorsaken är den israeliska ockupationen. Livet har helt enkelt blir outhärdligt.
Men för Sten-Gunnar Hedin och hans vänner finns det ingen plats för deras lidande.

Själv ser jag förre presidenten, baptisten och söndagsskolläraren Jimmy Carter som mitt föredöme. ”När Israel ockuperar territorium långt inne på Västbanken och förbinder omkring 200 bosättningar med en väg som palestinierna förbjuds använda eller i många fall inte ens korsa – då är det former av apartheid som är värre än vad vi bevittnat i Sydafrika.”
Jimmy Carter tillhör också de trogna bibelläsarna. Men han omsätter sitt bibelstudium i en kamp för universella mänskliga rättigheter. Det vill jag också.

Egon Berglund November 2007

PS. I min artikel har jag mest skrivit om de palestinska kristna, det beror på att de var de palestinska kyrkorna som begärde vår hjälp. Men givetvis är alla palestinier lika värdefulla och behov av vårt stöd. De lever under samma ockupation, oavsett om de är kristna eller muslimer.
De är ett föredöme för oss i Europa, att kristna och muslimer kan leva sida vid sida.
Alla är våra medmänniskor, älskade av Gud.
Bild ovan: Ungdomar i Betlehem; Inger Styrbjörn
Gästskribent: Egon Berglund
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Mellanöstern, Ockupation, Mänskliga Rättigheter, Bibel, Jesus, Kristendomen, Betlehem, Religion, Politik

Egon Berglund: Evangeliet bjuder oss att tala – del 3 av 3

Jag är ingen teolog, men har likväl varit söndagsskollärare i 20 år.
I de texter som jag har hämtat min undervisning möter jag den Jesus som alltid såg till människornas behov och till deras lidande.
För mig kändes det kärlekslöst om man avstår att stödja sina kristna bröder och systrar på grund av en eskatologisk bibelsyn. Mitt samvete säger mig att en teologi och bibeltolkning som stöder ett övergrepp på mina medmänniskor bara är fel.Även sommaren 2007 sedan Sten-Gunnar Hedin utsetts till föreståndare för Pingst FFS i Sverige, kritiserade han biståndsorganisationen Diakonia för deras informationskampanj ”Var går gränsen” om Israel/Palestina, för ”störande ensidighet i dessa mycket känsliga och svåra frågor”.

Så blir en skenbart opolitisk hållning starkt politisk. Jag tycker det var skamligt att kritisera de som försöker lindra nöden i Palestina.Att hjälpa den svage och skyddslöse är den kristna kyrkans plikt. I början i min artikel berättade jag om Martin Luther bibelsyn. Eftervärldens dom blev hård över hans sätt att tolka Bibeln.

Sista söndagen på kyrkoåret kallar vi domsöndagen, i år 25 november. Då läser vi bland annat texten från Matteus evangelium 25:32-44 , Jesu ord är hårda och närgångna:

”…Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.
Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?
Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv…”

Under advents och jultiden tänder min familj en stjärna i vårt köksfönster.
För oss är det stjärnan från Betlehem. Det var där han föddes vår frälsare Jesus, det fanns inte plats för honom inne i staden Betlehems härberge, han fick födas ute i ett stall.
Den heliga berättelsens fortsättning visar oss att han blev också ett flyktingbarn.
Betlehem är inte bara en stad för länge sen.
Den finns fortfarande, men allt fler kristna palestinier lämnar nu Betlehem.
Från att ha varit en självklar del av Betlehems identitet, riskerar dess kristna befolkning att bli något som tillhör historien. Huvudorsaken är den israeliska ockupationen. Livet har helt enkelt blir outhärdligt.
Men för Sten-Gunnar Hedin och hans vänner finns det ingen plats för deras lidande.Själv ser jag förre presidenten, baptisten och söndagsskolläraren Jimmy Carter som mitt föredöme. ”När Israel ockuperar territorium långt inne på Västbanken och förbinder omkring 200 bosättningar med en väg som palestinierna förbjuds använda eller i många fall inte ens korsa – då är det former av apartheid som är värre än vad vi bevittnat i Sydafrika.”
Jimmy Carter tillhör också de trogna bibelläsarna. Men han omsätter sitt bibelstudium i en kamp för universella mänskliga rättigheter. Det vill jag också.

Egon Berglund November 2007

PS. I min artikel har jag mest skrivit om de palestinska kristna, det beror på att de var de palestinska kyrkorna som begärde vår hjälp. Men givetvis är alla palestinier lika värdefulla och behov av vårt stöd. De lever under samma ockupation, oavsett om de är kristna eller muslimer.

De är ett föredöme för oss i Europa, att kristna och muslimer kan leva sida vid sida.
Alla är våra medmänniskor, älskade av Gud.
Bild ovan: Ungdomar i Betlehem; Inger Styrbjörn
Gästskribent: Egon Berglund
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Mellanöstern, Ockupation, Mänskliga Rättigheter, Bibel, Jesus, Kristendomen, Betlehem, Religion, Politik

Egon Berglund: Evangeliet bjuder oss att tala – del 2 av 3

Själv är jag uppvuxen i en pingstförsamling. Jag minns fortfarande en pastor som med rörelse berättade hur han på radion 1948 hörde om staten Israels utropande.

På 60-talet predikades ofta om Israel, att välsigna staten Israel blev en dogm, speciellt efter 1967 då Israels arme erövrade Gaza, Västbanken och Jerusalem. Resandet till det heliga landet tog fart, resebyråerna anställde pastorer som kaplaner på dessa pilgrimsresor där man
besökte de bibliska platserna där Jesus verkat. Men hur många av resenärerna fick kännedom att det fanns kristna palestinier i landet och under vilka villkor de levde? Flyktingsituationen var inte intressant, ”Gud hade ju gett landet till judarna, det finns bara ett Israel, araberna har många andra länder där de kan bo”.

Många kristna ungdomar åkte som volontärer till kibbutzer. Själv åkte jag till Israel först 1979, då hade jag skapat mig en mer nyanserad bild av Israel. Vi var en grupp kristna ungdomar som åkte tillsammans. Vi åkte runt på egen hand med det Israeliska bussbolaget och bodde på vandrarhem. Vi besökte både Gaza och Västbanken. När vi åkte till Ramallah, frågade ett par israeliska busspassagerare varför vi åkte dit, själva satte de aldrig sin fot i den staden ”för där bor bara araber som ställer till bråk”.

Vi gick omkring bland stadens små butiker och hantverkare. Människorna där frågade vilka vi var, vilket land vi kom från. Vi berättade att vi var från Sverige och var där för att lära oss ner om situationen. Vi blev väldigt vänligt bemötta, de sa att de ville hellre leva under Jordaniens styre än Israels. Hantverkarna bjöd oss på te. Vi pratade senare med en del israeler och fick höra:

”De där araberna har inte här att göra, de kan försvinna till något arabland där de hör hemma”.
Min fru som satt ett par år i studieförbundet Bildas förbundsstyrelse och som har gjort resor 2000 och 2003 till Västbanken och Gaza och fått tillfälle att besöka den kämpande palestinska kyrkorna har gett mig mera aktuella intryck.

Under de senaste tio åren har vurmen för Israel inom pingstkyrkorna avklingat, men inom trosrörelsen ( Livets Ord) är den fortfarande stark. De som ”står upp för Israel” har organiserat sig i föreningar typ, Shalom över Israel, Kristna Ambassaden och Samfundet Sverige-Israel. Några av dem rycker direkt ut i debatten och försvarar sina dogmer om någon ifrågasätter stödet till Israel.

HOPP- kampanjen startade våren 2004. Mottot var: ”För en rättvis fred i Mellanöstern – häv ockupationen av Palestina” av Svenska kyrkan och Missionskyrkan Baptistsamfundet, Caritas, Diakonia och Evangeliska Brödraförsamlingen. Tretton lokala kristna kyrkor i Palestina / Israel hade vädjat till Kyrkornas världsråd om ett internationellt kyrkligt engagemang för fred och frihet i Mellanöstern.

Strax efteråt tog Sten-Gunnar Hedin Föreståndare i Filadelfia i Stockholm, Stefan Swärdordförande i Evangeliska Frikyrkan och Rolf Roos kommendör för Frälsningsarmén i Sverige avstånd från att delta i Hopp-kampanjen.

Jag kände mig väldigt besviken att de punkterade kampanjen, som borde ha blivit manifestation av en samlad svensk kristenhet. Jag hade väntat mig att någon självständig och frimodig person i pingströrelsen led skulle ifrågasätta sin främste företrädares ställningstagande, men alla var tysta. Jag skrev ett personligt brev till honom och senare en debattartikel i tidningen Dagen.

Jag fick bara tystnad till svar.

Visst är det fel att inte hjälpa trossyskon i betryck? De nämnda frikyrkoledarnas skäl att säga nej var ”Inom stora delar av den svenska frikyrkligheten har vi betonat att judarnas återvändande och bildandet av den israeliska staten är en del av ett profetiskt perspektiv. Det är en uppfyllelse av bibliska profetior och ett tecken på Jesu snara tillkommelse,” så skrev de i Dagens Nyheter, 22 juni 2004. Jag visade deras debattartikel för en svensk och kristen som jobbat nere i Jerusalem i flera år, hans kommentar: ”Vilken påfallande okunnighet om förhållandena de har!”.

…

Gästskribent: Egon Berglund

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Mellanöstern, Kristendomen, Bibel, Judar, Kyrka, Religion, Politik, Ockupation,